Blev verkligen helt chockad över att så många hörde av sig efter gårdagens inlägg, vilken fantastisk respons!    
Helt otroliga kommentarer, sms, andra meddelanden & mail som bara ramlade in under hela dagen.
TACK, det betyder mycket att mina ord kunde få så många att känna och skriva allt fint.. att känna igen sig, att förstå, att uppskatta några ord. Stort!
Tror många uppfattade det som att jag "lider" även idag,
men riktigt så är det inte..

Så här var det ...
Det var först när jag väntade min första son, som allt kom till mig.
Man lever i någon slags förnekelse  blandad med överlevnadsinstinkt.
Att få barn öppnade upp ögonen på vad som är viktigt här i livet.
Det var det som hände..

Så idag är jag den jag är på grund av det som var.
Har fått så många bra & fina egenskaper utav det också.
Så jag är inte längre bitter & arg för det som varit.
Varför jag skrev var mer för att förklara varför jag är som jag är   

Varför jag är så "känslig" & inte kan vara tyst när något känns fel.
Varför jag inte bara kan blunda för lögner & när folk beter sig illa..
Varför jag ibland tar saker lite för personligt..
Varför jag tänker, grubblar, känner på mig saker..
Varför jag inte tycker att man ska undanhålla något
för de personer man delar livet med & alltid vara uppriktig.
När någon ljuger betyder det att den personen
inte är värd sanningen, i mina ögon.. 
Då är man inte värd mycket..

Att växa upp med lögner & att inte synas,
sätter sina spår...
Men samtidigt en STYRKA & ett stort djävlar anamma!

Om man blir medveten om hur man fungerar,
kan man tänka på det & därifrån göra små förändringar.
Gäller även om man vet vad någon annan behöver eller känner..
Om man är medveten om det kan man tänka på det & därifrån förändra till det bättre!
Även det minsta lilla steg i rätt riktning är guld värt för den som är svag och skör.
Så det där till synes obetydliga ordet för dig,
kan betyda allt för någon annan.

Många känner igen sig i min historia & det är ju tyvärr så verkligheten ser ut.
Det är nog ännu värre idag med det riktigt breda missbruket,
alla jävla droger & skit som förstör..

Har några bekanta som jobbar med att se detta elände hela dagarna.
Barn som blir slagna i något fruktansvärt snedvridet uppfostringssyfte, misshandlade mammor, där barnen ofta sett på hur pappa "bankat skiten" ur deras mamma..
Familjer där alkohol & droger tagit allt sunt förnuft som kan ha funnits & troligtvis aldrig till fullo återfinns hos dessa människor.
De släpper allt, det största vi får här i livet,
gåvan många inte ens kan få utan bara drömma om...

Den gåvan slängs på någon slags "soptipp för misslyckande".
Ännu ett förstört litet barn.
En människa med svåra sår att bära resten av sitt liv.
Med mängder av frågor som söker svar.
Det är fruktansvärt & det fortsätter..

Så, alla ni som inte förlorat förmågan att älska, leva, känna, finnas, 
överös era barn med KÄRLEK!
Ni andra... försök..
 

Vi sprakar igång med ett ganska tungt ämne på en gång.
Frågan som säkert alla ställt sig fler än en gång under sina liv.
Varför vissa människor är på ett speciellt vis?
Det kan vara ett sätt vi hatar, men också ett sätt vi älskar.
Alla människor får givetvis med sig en del av sina värderingar & inlärt beteende
från barndomen.
Därefter formas vi efter de vägar vi väljer under livets gång & de människor vi träffar.

Själv har jag till största delen ett inlärt beteende med mig.
Ett beteende som jag inte kan bli av med & kanske inte heller vill bli av med.
Jag praktiskt taget föddes med två små små ”känselspröt” i pannan.
Dessa känselspröt växte sig enorma med åren & utvecklades till oerhört känsliga & ibland till och med riktigt framgångsrika.
Lärde mig se omgivningen på ett speciellt sätt.
Alltid på min vakt.
Alltid pejla av människor jag träffar.
Undvika obehag till varje pris.

Hur går då detta till och hur fasen blev hon så där ”känslig” & ”konstig”?

Några av er har till viss del redan hört vissa delar av den historia jag ska skriva om nu, medan andra har känt mig sedan barndomen och vet om ”hur det var”.
Men till er andra kommer här en brutalt ärlig historia om hur det var att vara liten Ingrid och den krokiga vägen till att växa upp..

I nästan hela min uppväxt som barn fick jag lära mig, ganska tidigt faktiskt,
att alltid komma i andra hand.
Det fanns ingen första plats för mig eller min syster någonsin.
Den platsen var ständigt upptagen.
Trots detta växte vi upp i ett väldigt kärleksfullt hem, men vi gick sönder bit för bit.
Med tiden lärde jag mig att laga mig själv, bit för bit.
Det är först nu i vuxen ålder som man riktigt kan förstå vad som utspelade sig..
Den där första platsen var alltid upptagen av en flaska.

En flaska.
Tanken på dess innehåll kan än idag få mig att reagera på ett visst sätt.
Alltid på min vakt.
Full kontroll på allt.
Alla flyktvägar redo.
Förhindra katastrof till varje pris.
Det här är jag.
Så länge jag kan minnas har min pappa skrikit & kallat mamma för hemska ord och fruktansvärda saker. Men bara när flaskans innehåll tagit det sista vettet för kvällen.
Vi bad honom gråtandes, nästintill varje kväll/natt som vi inte kunde sova,
att sluta bråka & skrika.

Redan som 8:åring önskade jag att mamma skulle lämna honom för att jag var så rädd, så ledsen, så evinnerligt trött på alla hårda ord, så liten...
De stunder då nykterheten infann sig var vi som en helt vanlig familj.
Kärleksfull, trevlig och rolig.
Älskade dessa stunder av lycka.

Jag fick väldigt tidigt lära mig att lögnen var en del av livet.
Inte berätta för någon, inte ta hem några kompisar som kunde se eller höra den ständigt puttrande hembrännaren i köket.
Det var inte en middag tillsammans med familjen som väntade i köket när man kom hem från skolan utan en stängd dörr och ett förbud att visa sig i närheten.
”Jävulsmaskinen” som jag hatade så starkt så att det smärtade i min kropp var igång.
Så många gånger jag tänkt förstöra den om jag hade kunnat, vetat hur man gjorde.
Lärde oss att det blev en kamp mot klockan.
De lediga dagarna och helgerna när klockan passerat 14,
visste man åt vilket håll det skulle bära av.
Undanhålla.
Ljuga.
Inte synas. Inte finnas.

Att vara barn togs ifrån mig i form av att jag fick ta ansvar för min lillasyster,
se till så hon kom iväg till skolan, fick frukost, rena kläder osv..
Alltid skulle hon vara med mig, fick aldrig bara vara jag och mina kompisar.
Som jag hatade min lillasyster emellanåt.
Men självkart även älskade eftersom det var min lillasyster..
Fulla bråkiga högljudda vänner till mamma & pappa kom & gick jämt.
Aldrig visades någon hänsyn eller respekt för att barnen skulle få sova..
Man lärde sig att leva med det.
Att passa in.
Göra allt för att dom skulle bli glada i förhoppningen om att det skulle bråkas mindre.
Känselspröten var ständigt på sin vakt & att känna av stämning,
vad som var på gång blev en ständig vana.
Aldrig släppa kontrollen.
Göra allt man kan för lugnet. Inte störa.

Mitt kontrollbehov växte sig starkare & starkare för varje dag.

När jag växte upp från barndomen och fick lite distans till allt,
bestämde jag mig för att mina framtida barn ALDRIG skulle utsättas för något liknande.
Jag lovade mig själv att inte låta någon få göra mig lika illa i livet, någonsin.

Aldrig acceptera att bli kallad fruktansvärt elaka ord, hur arg & osams man än blir, för dessa hårda ord hör inte hemma på någon man älskar.. hur arg man än är.
Ord som jag hört i hela min uppväxt hör hemma på folk man föraktar eller hatar starkt.
Inte sina närmaste.

Allt detta har då givetvis format mig till den jag är.
Oerhört lyhörd, ska ha koll på allt, helst det som inte går också.
Rädd och orolig av ingen direkt anledning om jag fått en ”känsla” av att något är fel.
Känslig till tusen.
Känner av allt.
Instinkt som varnar.
Mina känselspröt är ständigt på jakt efter faror.
Det största kontrollbehov ni kan tänka er.

Idag får jag jobba på att försöka dämpa dessa instinkter.
Inte det lättaste men jag är på väg.
Fullt ut kommer jag aldrig någonsin att kunna ”släppa ” detta sätt att vara,
för det är så jag är ”uppbyggd”.
Efter bearbetning och besök hos psykolog har jag förstått att det är en helt ”naturlig” respons på det som varit.
Inget konstigt alls egentligen.


Jag hatar verkligen det där innehållet i flaskan & vad det gör med vissa människor.
Än idag kommer olusten och oron krypandes när jag är bland berusade människor
som inte kan tygla sig själv & se sina gränser.
Där det inte finns någon gräns.
Den som för länge sedan suddats ut.

Nog om barndomen.
Många snubblanden blev det, sårade människor, dumma val genom tonåren.
Mycket dumheter & många misstag.
Det blir det förvisso även för dem med en normalare uppväxt förstås.
Jag repade mig ändå ganska snabbt & insåg att den här vill jag inte vara.
Började se en värdegrund att stå på.

Såg allt i rätt och fel.
Började bli lite av den jag är idag.
Den som föraktar lögner & människor som skadar andra enbart för sin egen vinnings skull.
Jag värdesätter respekt, ärlighet, lojalitet, sann kärlek & uppriktighet.
Det är efter dessa värderingar jag försöker leva nu.
Inte så svårt.
Men man önskar ju så klart att alla (nära) man har runt omkring sig skulle leva lite efter samma grundinställning, men så är långt ifrån fallet.
Skrämmande långt ifrån vad som är önskvärt & det får en att fundera ibland om det bara är jag som tycker att det är helt galet när de mest absurda händelser inträffar och folk bara rycker på axlarna, går vidare och inte bryr sig ... "för lugnets skull"

Men jag är tyvärr som en svamp, som drar till mig andras olycka, tycker så synd om de drabbade, antar att det är min egen rädsla i benmärgen som är livrädd för att bli sviken.
Den där lilla Ingrid..
Om det drabbade mig skulle jag önska att någon sa något, gjorde något.

Har så oerhört många exempel på incidenter som inträffat omkring mig att det är skrämmande.
Mer om dem kanske kommer i en blogg längre fram.

Nu har vi iallafall avverkat frågan i inledningen.

TACK för att ni tog er tid att läsa,  

-Hon med känselspröten-

Nu är det på gång!
Var flera år sedan jag bloggade, därför sparkade jag inte liv i den gamla bloggen utan
började om med en helt ny.
Snacka om att det tillkommit en mängd olika bloggsidor och alternativ sen "min tid"..

Kollade runt lite efter någon som skulle passa mig, 
men till slut hamnade jag tillbaka på bloggplatsen,
där jag känner igen lite av inställningar & sånt..

Återkommer med lite mer intressant läsning än detta senare ..