Vi sprakar igång med ett ganska tungt ämne på en gång.
Frågan som säkert alla ställt sig fler än en gång under sina liv.
Varför vissa människor är på ett speciellt vis?
Det kan vara ett sätt vi hatar, men också ett sätt vi älskar.
Alla människor får givetvis med sig en del av sina värderingar & inlärt beteende
från barndomen.
Därefter formas vi efter de vägar vi väljer under livets gång & de människor vi träffar.

Själv har jag till största delen ett inlärt beteende med mig.
Ett beteende som jag inte kan bli av med & kanske inte heller vill bli av med.
Jag praktiskt taget föddes med två små små ”känselspröt” i pannan.
Dessa känselspröt växte sig enorma med åren & utvecklades till oerhört känsliga & ibland till och med riktigt framgångsrika.
Lärde mig se omgivningen på ett speciellt sätt.
Alltid på min vakt.
Alltid pejla av människor jag träffar.
Undvika obehag till varje pris.

Hur går då detta till och hur fasen blev hon så där ”känslig” & ”konstig”?

Några av er har till viss del redan hört vissa delar av den historia jag ska skriva om nu, medan andra har känt mig sedan barndomen och vet om ”hur det var”.
Men till er andra kommer här en brutalt ärlig historia om hur det var att vara liten Ingrid och den krokiga vägen till att växa upp..

I nästan hela min uppväxt som barn fick jag lära mig, ganska tidigt faktiskt,
att alltid komma i andra hand.
Det fanns ingen första plats för mig eller min syster någonsin.
Den platsen var ständigt upptagen.
Trots detta växte vi upp i ett väldigt kärleksfullt hem, men vi gick sönder bit för bit.
Med tiden lärde jag mig att laga mig själv, bit för bit.
Det är först nu i vuxen ålder som man riktigt kan förstå vad som utspelade sig..
Den där första platsen var alltid upptagen av en flaska.

En flaska.
Tanken på dess innehåll kan än idag få mig att reagera på ett visst sätt.
Alltid på min vakt.
Full kontroll på allt.
Alla flyktvägar redo.
Förhindra katastrof till varje pris.
Det här är jag.
Så länge jag kan minnas har min pappa skrikit & kallat mamma för hemska ord och fruktansvärda saker. Men bara när flaskans innehåll tagit det sista vettet för kvällen.
Vi bad honom gråtandes, nästintill varje kväll/natt som vi inte kunde sova,
att sluta bråka & skrika.

Redan som 8:åring önskade jag att mamma skulle lämna honom för att jag var så rädd, så ledsen, så evinnerligt trött på alla hårda ord, så liten...
De stunder då nykterheten infann sig var vi som en helt vanlig familj.
Kärleksfull, trevlig och rolig.
Älskade dessa stunder av lycka.

Jag fick väldigt tidigt lära mig att lögnen var en del av livet.
Inte berätta för någon, inte ta hem några kompisar som kunde se eller höra den ständigt puttrande hembrännaren i köket.
Det var inte en middag tillsammans med familjen som väntade i köket när man kom hem från skolan utan en stängd dörr och ett förbud att visa sig i närheten.
”Jävulsmaskinen” som jag hatade så starkt så att det smärtade i min kropp var igång.
Så många gånger jag tänkt förstöra den om jag hade kunnat, vetat hur man gjorde.
Lärde oss att det blev en kamp mot klockan.
De lediga dagarna och helgerna när klockan passerat 14,
visste man åt vilket håll det skulle bära av.
Undanhålla.
Ljuga.
Inte synas. Inte finnas.

Att vara barn togs ifrån mig i form av att jag fick ta ansvar för min lillasyster,
se till så hon kom iväg till skolan, fick frukost, rena kläder osv..
Alltid skulle hon vara med mig, fick aldrig bara vara jag och mina kompisar.
Som jag hatade min lillasyster emellanåt.
Men självkart även älskade eftersom det var min lillasyster..
Fulla bråkiga högljudda vänner till mamma & pappa kom & gick jämt.
Aldrig visades någon hänsyn eller respekt för att barnen skulle få sova..
Man lärde sig att leva med det.
Att passa in.
Göra allt för att dom skulle bli glada i förhoppningen om att det skulle bråkas mindre.
Känselspröten var ständigt på sin vakt & att känna av stämning,
vad som var på gång blev en ständig vana.
Aldrig släppa kontrollen.
Göra allt man kan för lugnet. Inte störa.

Mitt kontrollbehov växte sig starkare & starkare för varje dag.

När jag växte upp från barndomen och fick lite distans till allt,
bestämde jag mig för att mina framtida barn ALDRIG skulle utsättas för något liknande.
Jag lovade mig själv att inte låta någon få göra mig lika illa i livet, någonsin.

Aldrig acceptera att bli kallad fruktansvärt elaka ord, hur arg & osams man än blir, för dessa hårda ord hör inte hemma på någon man älskar.. hur arg man än är.
Ord som jag hört i hela min uppväxt hör hemma på folk man föraktar eller hatar starkt.
Inte sina närmaste.

Allt detta har då givetvis format mig till den jag är.
Oerhört lyhörd, ska ha koll på allt, helst det som inte går också.
Rädd och orolig av ingen direkt anledning om jag fått en ”känsla” av att något är fel.
Känslig till tusen.
Känner av allt.
Instinkt som varnar.
Mina känselspröt är ständigt på jakt efter faror.
Det största kontrollbehov ni kan tänka er.

Idag får jag jobba på att försöka dämpa dessa instinkter.
Inte det lättaste men jag är på väg.
Fullt ut kommer jag aldrig någonsin att kunna ”släppa ” detta sätt att vara,
för det är så jag är ”uppbyggd”.
Efter bearbetning och besök hos psykolog har jag förstått att det är en helt ”naturlig” respons på det som varit.
Inget konstigt alls egentligen.


Jag hatar verkligen det där innehållet i flaskan & vad det gör med vissa människor.
Än idag kommer olusten och oron krypandes när jag är bland berusade människor
som inte kan tygla sig själv & se sina gränser.
Där det inte finns någon gräns.
Den som för länge sedan suddats ut.

Nog om barndomen.
Många snubblanden blev det, sårade människor, dumma val genom tonåren.
Mycket dumheter & många misstag.
Det blir det förvisso även för dem med en normalare uppväxt förstås.
Jag repade mig ändå ganska snabbt & insåg att den här vill jag inte vara.
Började se en värdegrund att stå på.

Såg allt i rätt och fel.
Började bli lite av den jag är idag.
Den som föraktar lögner & människor som skadar andra enbart för sin egen vinnings skull.
Jag värdesätter respekt, ärlighet, lojalitet, sann kärlek & uppriktighet.
Det är efter dessa värderingar jag försöker leva nu.
Inte så svårt.
Men man önskar ju så klart att alla (nära) man har runt omkring sig skulle leva lite efter samma grundinställning, men så är långt ifrån fallet.
Skrämmande långt ifrån vad som är önskvärt & det får en att fundera ibland om det bara är jag som tycker att det är helt galet när de mest absurda händelser inträffar och folk bara rycker på axlarna, går vidare och inte bryr sig ... "för lugnets skull"

Men jag är tyvärr som en svamp, som drar till mig andras olycka, tycker så synd om de drabbade, antar att det är min egen rädsla i benmärgen som är livrädd för att bli sviken.
Den där lilla Ingrid..
Om det drabbade mig skulle jag önska att någon sa något, gjorde något.

Har så oerhört många exempel på incidenter som inträffat omkring mig att det är skrämmande.
Mer om dem kanske kommer i en blogg längre fram.

Nu har vi iallafall avverkat frågan i inledningen.

TACK för att ni tog er tid att läsa,  

-Hon med känselspröten-

 

Lillasyster

5 januari 2018 14:17

Älskar dej Syrran ❤

 

Fia

5 januari 2018 14:40

Visste inte alls din bakgrund och hur du växt upp, bra läsning och man förstår varför du känner som du gör ocj varför du Är som du är och du är en bra människa! Kram! ❤

 

Monkan

5 januari 2018 14:54

Så starka ord, Du är en av dom få som verkligen sätter ord på hur livet kan vara/är. Stor kram till dig fina du <3

 

Ann-Kristin

5 januari 2018 18:06

Du kan verkligen sätta ord på det svåra att prata om. Du är duktig att skriva , vilken klok tjej

 

Hönseva

5 januari 2018 18:26

Stor kram❤️

 

Inger

5 januari 2018 21:17

Du skriver om något väldigt, väldigt viktigt ... och du gör det bra!

Inger

http://www.snartmormor.bloggagratis.se

 

Carina

5 januari 2018 21:27

En stor kram och ❤️. Från hela familjen

 

Lena

6 januari 2018 09:03

Starkt gjort av dig att berätta. Jag hade en tid i livet som också kretsade omkring alkohol och bråk. Det sätter spår i ens liv. Skönt att du tar tag i det och kanske får lämna en del bakom dig. Själv har jag fått klarhet i mycket av mitt eget liv. Kram! ❤

 

Louise

6 januari 2018 22:18

Så stark du är Ingrid! Kram ❤️

 

Annika

7 januari 2018 09:12

Du är en av oss som lyckats komma ur helveteslabyrinten på rätt sida Ingrid! Som bestämt att så ska jag inte ha mitt vuxna liv. Antingen blir man likadan som sina föräldrar eller också vänder man på det och lever tvärtom som man vill att det ska vara. Men erfarenheten och ärren går aldrig bort, även om de kanske bleknar med tiden. Synd att vi ses så sällan, styrkekramar från mig ☺💞

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har några dagar runnit iväg igen..Det har räckt med att jag så mycket som nosatpå tanken att sätta mig ner & blogga, så har det kommit göromål som på räls, vagn eftervagn innehållandes allt annat än avslappning& bloggtid, i ett enda evighetslångt ...

         När man börjar kartlägga lite vad som gör en ledsen & vad som gör en glad, överväger förhoppningsvis de glada stunderna.En grå dag är inte rolig alltså, men om man kan vända den till en ljus dag, där man åtminstone kan se tillbaka & tänka ...

Som rubriken lyder kommer jag att "låsa" vissa inlägg i fortsättningen.Anledningen är den att det finns så mycketmer "känsligt innehåll", som jag gärna delar, men inte med HELA vida världen.Så det kommer att finnas ett lösen till er som är intressera...

Allt det där man skulle vilja göra om tiden fanns.Jag skulle vilja lära mig skruva mer med bilar, (har ju gift mig "rätt" för det iallafall)  lackera vore skoj.Fixa bort rost..Sen skulle jag vilja bli drottning på att backamed diverse stora släp osv....

Idag puttrar det bokstavligt två fläskläggar på spisen, i timtal.. Självklart är det från kött från gården, ska bli spännande att smaka & känna skillnad.Haft så trevligt besök man bara kan ha, av Fia & Tim med finaste barnen.  Errol slocknade direkt ...