Idag var jag med om märklig upplevelse.
Åkte "hem" till Floa för att ta ett sista farväl av en väldigt
speciell och god människa.
För att närvara vid en begravning av det slag jag gjorde, 
borde en iskyla ha lamslagit min kropp, men istället fylldes
jag av en enorm värme och gemenskap.

Det var först när jag satt i bilen på väg hem det slog mig.
Hur mycket jag saknar Dala-Floda och dessa härliga 
människor som bor där.
Varma, goda, omtänksamma och intresserade människor som
man inte vill sluta prata med när man väl börjat.

Visst åker jag till Floa ganska ofta för att hämta/lämna barn.
Ser några man känner på ICA som snabbast kanske, 
men inget mer.. 
Jag är så oerhört tacksam för dagen & för att jag fick 
dessa pratstunder med människor jag saknat mer än vad
jag förstått.

Begravningen var den mest speciella & personliga av alla de 
jag någonsin närvarat vid.
En totalt obegriplig känsla att Torbjörn inte finns längre.
Men jag tror & vet att de bitar som finns kvar av honom
lever & växer inom hans barn och barnbarn.
Där igenom ska hans hjälpsamma & goa sätt att vara, leva vidare.

Oerhört vackra sånger som slet tag om hjärtat & kramade
det hårt, hårt..
En kyrka fylld av sorg & saknad, tårar i mängder..
Och ändå... 
kunde jag åka därifrån & känna denna värme inombords.
Det är stort!

TACK Torbjörn för all hjälp & givmildhet..

för att du var som du var.
Största kramen till dina närmaste som lever kvar 
i saknaden efter dig.
Vila i frid!